burninginside.blogg.se

Jag har aldrig varit personen som vänt mig om frågat om någon vill lyssna på mina problem eller hjälpa mig att laga den där specifika grejen. Aldrig, och kommer nog aldrig och bli heller. 

   Först trodde jag att det var för att jag hade taskig attityd, gott självförtroende och var tvungen att hävda mig. De två första punkterna tog mig ett att par år att lista ut att de inte hörde ditt. 

Det var inte det att jag behövde hävda mig för kompisar eller andra yngre eller äldre människor i min omgivning utan den där, just den där specifika personen. Personen som nog aldrig någonsin tyckt att det jag gjort var bra nog. 

Jag kunde inte, fick inte vara mörk rädd medans den två år äldre fick, jag fick inte vara rädd för spindlar, inte vara fysiskt svag, jag var  tvungen att säga ifrån men aldrig emot den specifika för den hade alltid rätt, oavsett om jag hade konkret fakta svart på vitt, så hade jag fel. Jag fick inte ha ett dåligt resultat, även om jag är medelmåtta och har läshuvud om jag vill, så var det i slutändan en ren protest att de där IG:ena kom till i slutbetyget. För vem orkar hålla upp det sprickfria fasaden perfekt jämt?

Jag vet inte när det gick fel, förmodligen från början, när jag var för liten att förstå. Liten, när allt var guld och grön skogar men efter några år så tog du den barndomen också, det blev aldrig guld och grön skogar. 

Allting som du påbörjade,  alla felen du såg, alla måsten du faktiskt gav mig men ändå inte, fortsatte jag att se till den grad att prestations ångest och stress var något som inte existerade längre men huvudvärk och migrän kom som ett brev på posten tillsammans med dålig sömn. 

Jag vill egentligen prata om det men kan inte, för det är bara svaga människor som gör det, pratar om sina problem, för andra. Jag vet att de finns där, bränner på insidan men jag stoppar dem bara i en burk och ställer bland dem andra på hyllan. Det är inte bra, det når bristningen någon dag. Jag väntar på det. 

   Känslan när du vill lägga sig ner och gapa, skrika, gråta, skratta och slå är en känsla som jag har blivit van vid. Den är den där ständiga följeslagaren. 

Kvacksalverie är något jag inte tror på, jag tror inte att sätta sig ner och prata med en okänd människa. För att lita på någon Anna när du inte kan lita på dig själv är en omöjlig ekvation.